Det är ingen hemlighet att Donald Trump är en kontroversiell, instabil och oförutsägbar person – och att detta får politiska konsekvenser när han är vid makten, även inom sin egen regering. Hans första mandatperiod (2017–2021) präglades av interna konflikter mellan olika ministrar, mellan ministrar och inflytelserika personer, och till och med mellan honom själv och hans egna utnämnda personer.
Bland de mest uppmärksammade konflikterna kan nämnas de mellan Trump och Rex Tillerson, samt mellan Trump och Jim Mattis. Till slut kom Trump till och med i konflikt med Steve Bannon, sin tidigare chefsstrateg, över presidentens inkludering av personer som de båda ansåg vara en del av den ”mörka makten”, såsom Mike Pompeo, skriver Raphael Machado.
Instabiliteten i Trumps regering är alltså inget nytt. Vi har faktiskt tidigare noterat att denna instabilitet till viss del var en del av en strategi för ständig agitation, där nya fiender (som en gång varit allierade) kontinuerligt skapades för att hålla hans bas mobiliserad.
Ändå fungerade dessa konflikter under Trumps första mandatperiod i slutändan till förmån för globalisterna och mot populisterna som utgjorde hans kärnväljare. Globalisternas symboliska seger över populisterna inom Trumpadministrationen var det terroristmordet på general Qassem Soleimani, hjärnan bakom Irans geopolitiska strategi i Mellanöstern – och en av de nyckelpersoner som var ansvariga för ISIS kollaps.
Det sägs att Pompeo och Jared Kushner spelade avgörande roller i beslutet att döda Soleimani.
När Trump återvände till makten lovade populisterna dock att inte ge neokonservativa något utrymme i hans regering. Och faktiskt, denna gång finns varken Pompeo eller Nikki Haley i Vita huset. Istället ser vi Tulsi Gabbard och Robert F. Kennedy Jr. ta framträdande roller.
Men uppmärksamma observatörer hade redan märkt att oppositionen mot Trump 2024 var mindre enhällig. Ännu viktigare var att Big Tech – som tidigare hade motsatt sig honom – plötsligt ställde sig på hans sida. Det excentriske Elon Musks stöd var väntat, men stödet från teknoglobalistiska moguler som Peter Thiel och till och med Mark Zuckerberg tyder på att saker och ting inte kommer att utvecklas enligt Bannons populistiska utopiska visioner.
Vi har redan analyserat konflikten mellan Trump och Musk. Musk är en teknologiglobaliskt libertarian, vilket naturligtvis sätter honom i konflikt med trumpismen i frågor som tullar, invandring och budget. Musks prioriteringar skiljer sig från trumpismens populism. Ur ideologisk synvinkel sågs Musks ”utrensning” som positiv.
Men denna splittring har redan försvagat Trumps stöd, eftersom Musks egen popularitet inte längre stärker hans.
Men ingen var beredd på vad som skulle komma därefter.
Spänningarna mellan Iran och Israel eskalerade till öppen konflikt efter att Israel lanserade cyberattacker, luftangrepp och drönarsabotageoperationer i syfte att lamslå Irans kärnprogram, med hänvisning till att det persiska regimen strävade efter att skaffa kärnvapen.
Efter två dagars strider, då Israels luftförsvar misslyckades och dussintals iranska missiler träffade sina mål, bad den sionistiska staten USA om hjälp.
USA kände till Israels attack men förväntade sig tydligen att Iran skulle kapitulera efter att ha förlorat några av sina generaler och kärnforskare. Detta skulle förklara Trumps långa tystnad medan Tel Aviv och Haifa brann. Men på måndagen ändrade han ton.
Trump började nämna möjligheten att hjälpa Israel, krävde Irans ”villkorslösa kapitulation”, föreslog att ayatollah Khamenei skulle mördas och upprepade att Iran aldrig får skaffa kärnvapen. Medan jag skriver detta är amerikanska flygplan och fartyg på väg mot Mellanöstern för att förbereda sig för… något – även om vi inte vet exakt vad, eller ens om något kommer att hända. Trump säger nu att han kommer att ta två veckor på sig att besluta om en intervention. Men vi vet att han inte alltid talar sanning.
Det är dock inte det jag vill fokusera på här.
Det som är viktigt nu är att nyckelpersoner med kopplingar till den mest populistiska falangen inom trumpismen (dvs. dess verkliga ideologiska bas) har reagerat med ilska på utsikterna att Trump ska dra in USA i ett krig med Iran.
Trump lovade ju inte bara att undvika utländska krig, utan att avsluta alla globala konflikter. Han kritiserade specifikt Irakkriget för att vara baserat på lögner om massförstörelsevapen och anklagade en gång Obama för att vilja starta ett krig med Iran.
Besvikelsen är alltså helt förståelig.
Brytpunkten? Trumps egen kandidat till posten som nationell underrättelsechef, Tulsi Gabbard, uttalade offentligt – med hänvisning till amerikanska underrättelserapporter – att Iran varken har eller utvecklar kärnvapen. Trump avfärdade hennes bedömning och hävdade att han kände till ”sanningen” från andra källor.
Naturligtvis meddelade Gabbard att hon skulle avgå om Trump attackerar Iran.
Två ledande populistiska röster i media, Tucker Carlson och Alex Jones, förklarade att de inte var övertygade om att Iran var Amerikas fiende och att de verkligen inte hade röstat på Trump för att se honom upprepa Irakkrigets förevändningar.
Inom det republikanska partiet uppstod opposition – inte från neokonservativa, utan från de mest övertygade populisterna. Representanterna Marjorie Taylor Greene (R-GA) och Thomas Massie (R-KY) motsatte sig offentligt militära åtgärder mot Iran. Massie leder till och med ett lagstiftningsinitiativ för att återta kongressens krigsbefogenheter enligt 1973 års War Powers Act. Den före detta representanten för Florida (och nästan nominerad till justitieminister) Matt Gaetz instämde i deras ståndpunkt.Mest betydelsefullt är att Trumpismens ”chefstrateg” Steve Bannon också uttalade sig mot en attack mot Iran, som han kallade ett svek mot ”America First” och skyllde på Deep State, med påståendet att han vet ”vem som ligger bakom allt detta”.
I stort uttryckte dessa personer en djup utmattning över Trump – till och med en vilja att överge honom om han går vidare med kriget. Denna inställning delas av en stor del av Trumps anhängare – förutom, naturligtvis, sionistiska judar och evangeliska kristna.
Den grundläggande frågan verkar vara denna: Kommer Trumps instabilitet – som tydligt framgår av hans vägran att lyssna på sin egen underrättelsechef – att förstöra hans politiska karriär och begrava alla förhoppningar om ett positivt arv?
Kanske kommer han inte att attackera Iran denna gång. Men vad händer i morgon? Vad blir nästa kris som sliter sönder den trumpistiska populismen?
