Krigets dimma kan kanske bättre beskrivas som krigets dimmaskin, eftersom allt som presenteras för allmänheten är någon form av narrativ kontroll, vars syfte är att skapa en kontext och en berättelse som gynnar den som presenterar ”fakta”, ”nyheter”, ’information’ och ”kommentarer”.
Den andra motivationen för att översvämma globala medier med ”nyheter”, ”information” och ’kommentarer’ är att maximera vinsterna genom att tillfredsställa den omättliga aptiten på ”vad som verkligen händer”. Vad som verkligen händer är naturligtvis en väl bevarad statshemlighet, det allra sista som någonsin skulle släppas till allmänheten, skriver Charles Hugh Smith.
Eftersom allt handlar om narrativ kontroll och att utnyttja kriser för vinst, har det som presenteras för allmänheten föga värde utöver det som det antyder på en metanivå, det vill säga det som inte avslöjas och marknadsförs som ”vad som verkligen händer”.
Det verkar för mig som om det bara finns ett sätt att lägga ett pussel som närmar sig målet att upptäcka ”vad som verkligen pågår”. Det första steget skulle vara att få tag på fly on the wall-sammanfattningar av underrättelser (ofiltrerade betyder inte ännu bearbetade för den politiska ledningen) från underrättelsetjänsterna i de tre stridande länderna: Iran, Israel och USA. Detta är förstås omöjligt.
Det andra steget skulle vara att få tag på ofiltrerade sammanfattningar av underrättelseinformation från regionala aktörer, till exempel Turkiet, Saudiarabien etc., som har sina egna källor.
Det tredje steget skulle vara att få tag på ofiltrerade sammanfattningar av underrättelseinformation från stormakter som har ett stort intresse av att ta reda på ”vad som verkligen pågår”, till exempel Kina, Ryssland och EU:s underrättelsetjänster.
Det fjärde steget skulle vara att undersöka mellanchefer som leder de faktiska operationerna. Det skulle också vara till hjälp att ha tillgång till dem som faktiskt genomför skadebedömningar efter operationerna.
Du förstår meta-tänkandet här: värdefull information tenderar att filtreras bort (eller gå förlorad) mellan varje nivå av informationsinsamling, sammanfattning och presentation till nästa nivå i hierarkin.
På högsta nivå tenderar den militära ledningen att vara under press att kontrollera berättelsen om vad som presenteras för den politiska ledningen. Detta kan ta sig uttryck på många olika sätt: den militära ledningen kan överdriva situationens allvar för att få tillstånd för en riskfylld operation, eller så kan den skönmåla situationen för att undvika att bli avskedad.
Det som slår mig som intressant är hur länge denna situation har varit under uppsegling. Irans kärnvapenambitioner har varit i fokus i många år, och därför har underrättelseverksamhet och operativ planering pågått i många år.
Med andra ord är detta inte en plötslig kris som plötsligt har uppstått ur förhållanden som var instabila under ytan men ytligt sett stabila, till exempel en statskupp i ett resursrikt land som få människor kan hitta på kartan.
Det som av uppenbara skäl är okänt är vilka resurser som finns att tillgå. I efterdyningarna av 1970-talets skandaler inom underrättelsetjänsten publicerades flera avslöjande böcker som avslöjade tekniska förmågor som länge hållits hemliga.
Det avslöjades till exempel att USA avlyssnade kommunikationen mellan dödsdömda kosmonauter som drev omkring i rymden efter en misslyckad sovjetisk rymdmission och den gråtande sovjetiska politiska ledningen.
Vi har ingen möjlighet att veta om denna avslöjande bok är sann eller bara ännu en subtil form av narrativ kontroll. Men med tanke på att USA spenderar mer på signalspaning, rymdbaserade tillgångar och annan informationsinsamling än andra länder spenderar på hela sin militär, är det troligt.
När det gäller vilka resurser som finns tillgängliga idag har allmänheten ingen aning. Vi kan roa oss med att gissa, men det är bara gissningar.
Årtionden av The Fog Machine of War har tröttat ut allmänhetens aptit på narrativ kontroll. Få tror på den ”officiella versionen” av någonting, av goda skäl. Allmänhetens förtroende har urholkats, och därför är metatanken här att narrativ kontroll har förskjutits till insiders ’avslöjande’ berättelser och läckta berättelser om ”vad som verkligen pågår”.
Så den smuts som avslöjas av motståndarna till konflikten – ja, kanske bör allt det också tas med en stor nypa salt. Sanningen – om vi ens vågar använda det ordet – är att vi kollektivt vet nästan ingenting om ”vad som verkligen pågår”, och därför är det enda som återstår att jaga spekulationer.
