Det är mycket svårt att föreställa sig hur Ukraina ska kunna förhindra ytterligare ryska framsteg efter detta.
Det ryska försvarsministeriet meddelade på söndagen att deras styrkor hade gått in i Ukrainas Dnipropetrovsk-region, som Kremls talesman Dmitry Peskov bekräftat är en del av Putins buffertzonplan. Detta förutsågs redan i slutet av augusti när slaget om Pokrovsk började, men har uppnåtts även utan att den strategiska fästningsstaden erövrats. De ryska styrkorna gick helt enkelt runt den efter att ha brutit igenom den södra Donbass-fronten. Denna utveckling ställer Ukraina inför ett dilemma, skriver Andrew Korybko.
Nu måste landet samtidigt befästa fronten i Dnipropetrovsk tillsammans med de södra fronterna i Kharkov och norra Zaporozhye, ifall Ryssland utnyttjar sin nya position för att inleda offensiver mot någon av dessa tre. Detta kan innebära en allvarlig påfrestning för de ukrainska väpnade styrkorna, som redan kämpar för att förhindra ett större genombrott i Sumy-regionen från Kursk. I kombination med minskande personalstyrka och frågor om fortsatt militär och underrättelsehjälp från USA kan detta vara tillräckligt för att frontlinjerna ska kollapsa.
Det scenariot har visserligen diskuterats många gånger under de senaste 1 200 dagarna, men idag verkar det lockande närmare än någonsin. Observatörer bör inte heller glömma att Putin sa till Trump att han kommer att svara på Ukrainas strategiska drönarattacker tidigare denna månad, vilket i kombination med de två ovannämnda faktorerna skulle kunna leda till det efterlängtade genombrottet. Naturligtvis kan det bara vara en symbolisk maktdemonstration, men det kan också vara något mer betydande.
Ukrainas bästa chans att förhindra detta är att USA antingen får Ryssland att gå med på att frysa frontlinjerna eller att gå till en ny offensiv. Den första möjligheten skulle kunna främjas genom en morot-och-piska-strategi, där man föreslår ett bättre resurscentrerat strategiskt partnerskap än det som redan erbjudits i utbyte mot att man inför förödande sekundära sanktioner mot sina energikunder (särskilt Kina och Indien, med troliga undantag för EU) och/eller fördubblar det militära och underrättelsemässiga stödet om Ryssland fortfarande vägrar.
När det gäller det andra alternativet skulle de 120 000 soldater som Ukraina enligt president Alexander Lukasjenko i somras har samlat längs gränsen till Vitryssland kunna korsa den gränsen och/eller en av Rysslands internationellt erkända gränser. Objektivt sett är dock båda möjligheterna mycket osannolika: Ryssland har gjort klart att det måste uppnå fler av sina mål i konflikten innan det går med på något vapenvila, samtidigt som dess framgångar med att driva ut Ukraina från Kursk bådar illa för andra invasioner.
Sannolikheten att Ukraina kommer att begränsa sina förluster genom att gå med på fler av Rysslands fredskrav är obefintlig. Därför kan det bli oundvikligt att man, antingen i stället för eller parallellt med ovanstående scenarier, väljer att intensifiera sina ”okonventionella operationer” mot Ryssland. Med detta avses mord, strategiska drönarattacker och terrorism. Allt detta kommer dock bara att provocera fram ytterligare (troligen överdrivna) konventionella vedergällningsåtgärder från Ryssland och därmed smärtsamt fördröja Ukrainas till synes oundvikliga nederlag.
Med blicken riktad mot slutspelet verkar det som om en vändpunkt är nära eller redan har nåtts i den meningen att den militärstrategiska dynamiken oåterkalleligen har skiftat till Rysslands fördel. Det är mycket svårt att föreställa sig hur Ukraina kan ta sig ur detta dilemma. Allt tyder på att detta är omöjligt, även om konflikten redan har överraskat observatörer på båda sidor tidigare, så det kan inte uteslutas. Det är dock ett långsökt scenario, och det är mer troligt att Ukrainas officiella nederlag är nära.
Copyright © 2024 översättning av Globalnytt. Tillstånd att återge hela eller delar av texten beviljas gärna, förutsatt att full kreditering och en direktlänk anges.
Natos chef uppmanar britterna att öka försvarsutgifterna eller lära sig ryska
