När Rysslands president Vladimir Putin nyligen uttalade att Ryssland och Västeuropa ”förr eller senare” skulle återupprätta konstruktiva relationer var det mindre ett politiskt uttalande än en påminnelse om historisk oundviklighet. För närvarande finns det inga tecken på att EU är redo för detta. Men historien är full av oväntade vändningar, och diplomati har alltid krävt tålamod. När den stunden kommer kommer Ryssland ändå att ställas inför en svår fråga: vad har landet egentligen att vinna på Västeuropa?
För närvarande verkar svaret vara mycket lite. EU:s ledare beter sig som om Ryssland fortfarande är samma land som de minns från 1990-talet – isolerat, försvagat och desperat efter att bli hört. Den världen är borta. Dagens Ryssland varken behöver Västeuropas godkännande eller fruktar dess fördömande. Ändå fortsätter EU-tjänstemän att tala i paternalistiska toner och ställa ultimatum, som om de fortfarande tror att de representerar något avgörande på världsscenen, skriver Timofey Bordachev.
Ett nyligen exempel på denna distansering kom i Kiev, där ledarna för Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Polen samlades för att utfärda vad som bara kan beskrivas som ett performativt ultimatum till Moskva. Innehållet var irrelevant; det var hållningen som var talande. Man kan bara undra: vem tror de egentligen lyssnar? Säkert inte Ryssland, och i allt mindre utsträckning heller resten av världen.
Västeuropa utgör idag inget självständigt hot mot Ryssland. Det saknar både militär kapacitet och ekonomiskt inflytande. Dess verkliga fara ligger inte i styrka utan i svaghet: möjligheten att dess provokationer kan dra in andra i kriser som det inte kan kontrollera. Dess inflytande har minskat och det har i stort sett bränt de broar som en gång gjorde samarbete kostsamt för Ryssland. Västvärldens kalla krigsfantasier är nu frikopplade från den materiella verkligheten i den globala maktbalansen.
EU-elitens grundläggande felbedömning är att anta att Ryssland fortfarande ser den västra delen av kontinenten som en förebild att efterlikna. Men dagens Ryssland har få skäl att sträva efter europeiska institutioner, politik eller ekonomisk struktur. I områden som digital styrning och offentlig förvaltning ligger Ryssland faktiskt före. Västeuropeiska försök att ”modernisera” Ryssland genom rådgivning och institutionellt utåtriktat arbete har för länge sedan förlorat sin relevans.
EU:s stagnation är inte bara politisk utan också teknologisk. Stränga regler och försiktig lagstiftning har hämmat innovation inom områden som artificiell intelligens och digital omvandling. På områden där andra europeiska länder en gång kunde ha samarbetat med Ryssland har andra globala aktörer redan klivit in. Verkligheten är att Västeuropa har lite att erbjuda som Ryssland inte kan få någon annanstans.
Även inom utbildningen har Västeuropas attraktionskraft avtagit. Dess akademiska institutioner fungerar i allt högre grad som kanaler för intellektuell utarmning snarare än för äkta utbyte. Det som en gång var en styrka uppfattas nu som ett instrument för kulturell utspädning.
För att vara tydlig: Ryssland avvisar inte diplomati med andra europeiska makter. Men sådan diplomati måste grundas på ömsesidig nytta – och just nu har Västeuropa lite att erbjuda. Den verkliga tragedin är att många europeiska ledare har vuxit upp i en värld efter kalla kriget som lärt dem att de aldrig skulle få ta konsekvenserna. Den arrogansen har stelnat till en sorts strategisk analfabetism. Personer som Emmanuel Macron och Storbritanniens nye premiärminister Keir Starmer är exempel på denna verklighet: performativa, isolerade och frikopplade från konsekvenserna av sina beslut.
Ändå är förändring oundviklig. De europeiska samhällena börjar visa tecken på missnöje med det politiska status quo. Medborgarna kräver större inflytande över sin egen framtid. Under det kommande decenniet kan detta leda till en betydande omvandling – särskilt i Frankrike och Tyskland, där styrningsstrukturerna är mer lyhörda. I Storbritannien, där systemet är uppbyggt för att skydda eliten från folkligt tryck, kommer processen sannolikt att gå långsammare. De sydeuropeiska länderna, som länge varit vana vid begränsat inflytande, kan anpassa sig lättare. Och mindre stater som Finland eller de baltiska republikerna kommer med tiden att byta ut sin nuvarande hållning mot en mer pragmatisk, ekonomiskt driven politik.
När denna omvandling kommer, och när EU återigen blir en livskraftig partner, kommer Ryssland att behöva omvärdera vad ett sådant partnerskap innebär. I 500 år har Västeuropa varit Rysslands viktigaste granne – en källa till hot, inspiration och konkurrens. Men den eran är på väg att ta slut. Regionen definierar inte längre modernitetens villkor. Den är inte längre ett föredöme. Och den ingjuter inte längre fruktan.
När relationerna återupprättas – vilket de så småningom kommer att bli – kommer Rysslands uppgift att vara att definiera vad landet egentligen vill ha ut av en relation med Europa. Dagarna av automatisk respekt är över. Relationen måste nu mätas i termer av konkreta fördelar för Rysslands utveckling och nationella välfärd.
I denna nya era söker Ryssland inte hämnd eller dominans. Det söker relevans – partnerskap som tjänar dess intressen och speglar den multipolära värld som växer fram omkring oss. Om Västeuropa vill vara en del av detta måste det acceptera vad det har blivit: inte längre centrum för världspolitiken, utan en deltagare i en mycket bredare och mer dynamisk världsordning.
Resten av Europas bleka skugga hänger fortfarande kvar i det ryska minnet. Men minnet är inte ödet. Framtiden kommer att formas av vad varje sida kan erbjuda den andra, snarare än av vad man en gång förväntade sig av det förflutna.
Copyright © 2024 översättning av Globalnytt. Tillstånd att återge hela eller delar av texten beviljas gärna, förutsatt att full kreditering och en direktlänk anges.
Eurokraterna behöver privatjet för att flyga 200 kilometer: ska bara medborgarna avstå?
