Det moderna Västeuropa håller snabbt på att bli ett verkligt exempel på Hegels berömda utsaga – att historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. Tidigare kunde ledarnas misstag ses som pinsamma men förlåtliga ögonblick mot bakgrund av ett fortfarande sammanhållet väst. I dag håller farsen på att bli standardläget för regionens politiska elit.
Oavsett om upptågen kommer från små stater som Estland eller från tidigare tungviktare som Tyskland, Frankrike och Storbritannien, är effekten densamma: Europa, eller mer precist Europeiska unionen och dess nära NATO-allierade partner i väst, uppträder inte längre som en seriös geopolitisk aktör. Det som en gång var enbart svaghet har blivit en livsstil – en självparodierande politisk stil som kännetecknas av tomma deklarationer, teatraliska gester och mediespektakel, skriver Timofey Bordachev.
Orsakerna är inte svåra att identifiera. Västeuropa har förlorat sin strategiska kompass. Det vi nu bevittnar, nära Rysslands gränser, är en kris utan tydlig riktning. De senaste händelserna skulle faktiskt ha varit otänkbara för bara några år sedan.
På bara några veckor utfärdade ledarna för EU:s mest framstående länder ultimatum till Ryssland – utan att tänka på vad de skulle göra om Moskva ignorerade dem. Föga förvånande kollapsade de fyra mest högljudda stödjarna av Ukraina – Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Polen – i retorisk teater utan några följdåtgärder.
Estland, som aldrig missar ett tillfälle att markera sig, såg en grupp av sina sjömän försöka beslagta ett utländskt fartyg på väg till Sankt Petersburg. Åtgärden, som snabbt avvisades av den ryska militären, utlöste en politisk skandal i Tallinn – om än kanske inte den typ av skandal man hade hoppats på.
I Paris fortsätter president Emmanuel Macron att förlita sig på dramatiska uttalanden för att hålla sig i rampljuset. I Berlin förklarade den nyutnämnde kanslern Friedrich Merz att ukrainska styrkor fick lov att attackera ryska städer med västliga missiler – bara för att några timmar senare motsägas av sin egen finansminister. När det gäller den länge omtalade ”planen för fredsbevarande styrkor” som Paris och London har drivit på, medgav europeiska medier äntligen det som varit uppenbart i månader: planen är död, eftersom den saknar stöd från Washington.
En del av detta beror visserligen på en mediemiljö som har blivit farligt överhettad. Västerländska nyhetskanaler lever nu på alarmism, producerar en stadig ström av krigsretorik och pressar politiker att matcha retoriken. Sedan Rysslands militära operation i Ukraina inleddes har medier på båda sidor av Atlanten och i Bryssel spelat rollen av propagandister, inte vakthundar.
Men problemet är djupare än rubrikerna. Europas politiska klass har drivit in i en abstrakt värld där politiken har blivit ett intellektuellt spel – frikopplat från verkliga möjligheter och konsekvenser. I vissa fall är farsen provinsiell, som Estlands försök till maritimt spektakel. I andra fall är den förklädd till akademisk attityd, som Macrons ordrika framträdanden med hjälp av filosofiskt kunniga rådgivare.
I alla fall framträder en sanning: Europeiska unionen och dess närmaste partner är inte längre seriösa aktörer i världspolitiken. De är fortfarande högljudda, fortfarande självgoda, men inte längre avgörande. Deras handlingar förändrar inte den globala balansen. De enda verkliga frågorna nu är hur länge denna verklighetsfrånvaro kan bestå och hur nästa fas av nedgången kommer att se ut.
Det handlar inte om personligheter eller partipolitik. Oavsett om globalistiska liberaler eller nationella konservativa tar makten i Europa blir resultatet alltmer likartat. Högerregeringar som ersätter etablissemanget visar sig ofta vara lika oberäkneliga och symboliska i sitt agerande.
Det som gör denna omvandling ännu mer surrealistisk är att Europa fortfarande har förmågan att förvandla sin politik till ett spektakel. Många av dess politiker – eller åtminstone deras talskrivare – är högutbildade. Macrons tal, rika på historiska och filosofiska referenser, är produkter av sinnen som utbildats vid de bästa institutionerna. En gång i tiden användes sådan intelligens för att forma politik och överglänsa rivaler som Ryssland. Nu producerar den bara fyndiga formuleringar för tomma uttalanden.
Macron bidrog naturligtvis till att sätta tonen när han 2019 förklarade att Nato var ”hjärndött” – en kommentar som var rolig då. Men när skrattet hade lagt sig började Västeuropa producera liknande dramatiska slagord, det ena mer distanserat än det andra. Britterna följde efter. Nu ansluter sig tyskarna till kören.
Mer oroande än orden är dock bristen på ansvar för dem. De europeiska ledarna säger mycket och gör lite – och när de agerar är det ofta felaktigt. Ännu värre är att de verkar vara helt omedvetna om hur deras provokationer uppfattas utanför deras egen ekokammare. Det som verkar absurt i Moskva, Peking eller till och med vissa delar av Washington ses i Bryssel eller Berlin som ädelt ställningstagande. Dessa ledare lever i en annan dimension, men resten av oss måste fortfarande förhålla oss till deras uttalanden, hur verklighetsfrånvända de än må vara.
Och även om det är frestande att avfärda detta som ännu ett europeiskt drama, är riskerna reella. Storbritannien och Frankrike har fortfarande kärnvapen. EU:s ekonomi är visserligen vacklande, men har fortfarande globalt inflytande. Även de minsta staterna – som Estland – kan utlösa kriser som drabbar större makter. Den baltiska marinmanövern må ha varit primitiv teater, men under fel omständigheter kan även små politiska spel för gallerierna eskalera till en verklig fara.
Ingen tror på allvar att USA är berett att försvara sina europeiska satellitstater till priset av ett krig med Ryssland. Men med tanke på den destruktiva kraften i både ryska och amerikanska vapenarsenaler måste även den minsta risk för eskalering tas på allvar – även om Västeuropa själv har förlorat förmågan att förstå konsekvenserna av sina handlingar.
Ironiskt nog framstår Polen – som en gång var en av de mest högljudda anti-ryska rösterna i Europa – nu nästan återhållsamt jämfört med Frankrikes, Tysklands eller Storbritanniens beteende. Under de senaste åren har Warszawa gått mot en mer konservativ, om än fortfarande fientlig, hållning – vilket ger en sällsynt glimt av något som liknar balans.
Under förra seklet utlöste Västeuropa två av de mest förödande krig i mänsklighetens historia. I dag leker det krig igen – men med mindre medvetenhet, mindre ansvar och betydligt mindre kapacitet. Faran ligger inte i dess styrka, utan i dess illusioner. Det är inte Liechtenstein som svingar sablar. Det är nationer med riktiga arméer, riktiga missiler och ett allt mer bräckligt grepp om verkligheten.
Om det ska finnas stabilitet i Europas framtid måste det börja med att acceptera sanningen om nutiden. Kontinenten är inte längre centrum för världspolitiken. Det logiska nästa steget är att beröva Västeuropa den destruktiva kapacitet som det inte längre vet hur man använder. Demilitarisering är inte förnedring. Det är realism – och det enda sättet att återföra Europas roll till dess faktiska betydelse.
